Den nordiska filmen

Filmen som visningsföreteelse sprider sig snabbt, också till de nordiska länderna. Men det dröjer närmare tio år förrän man har förmågan eller önskan att skapa egna verk. I Sverige utmärker sig Mauritz Stiller och Victor Sjöström genom sina filmer och lägger grunden för en stark filmskapartradition i Sverige. Från 1960-talet fram till 80-talet dominerar Ingmar Bergman filmscenen men namn som Bo Wideberg, Jan Troell och Vilgot Sjöman ryms också så småningom med, senare också Roy Andersson och Lasse Hallström. 1990-talet präglades i sin tur av nya uppstickare och från år 2000 framåt har den svenska filmen upplevt ett rejält uppsving. I Finland grundas 1919 filmbolaget Suomi-Filmi och från början av 1930-talet framåt vidtog en tid som man valt att kalla den finska filmens guldår. Under denna tid fångar den finska filmen närmare 400 000 tittare per titel och vart år presenteras i medeltal 20 nya filmer. Samtidigt märks producenterna och regissörerna T.J. Särkkä och Risto Orko som de största producenterna av inhemsk film, senare också Risto Tapiovaara, Teuvo Tulio och Edvin Laine.

Liksom i branschen i den övriga världen sker det på 50 och 60-talet en omvälvning inom finländsk film. Filmen påverkas av den inträngande televisionen och i början av 60-talet slutar de stora studiorna i praktiken sin produktion och man inför ett stödsystem för den inhemska filmproduktionen. Den finska filmen genomgår en renässans och bl.a. regissörerna Risto Jarva, Mikko Niskanen och Rauni Mollberg framträder med personliga verk. Under de påföljande årtiondena sker ytterligare generationsväxlingar och bröderna Kaurismäki blir en beteckning för den finländska filmen. Inom branschen har man från och med slutet av 90-talet sett en uppgång i såväl antalet filmer som biobesökare och trenden verkar hålla i sig.

Filmen talar, sprider färg, faller sönder och återuppstår
Publiken ville ha allt mer och filmmakarna sökte ständigt efter nya sätt att tillfredställa behovet. Tidiga experiment med färg och ljud hade visat sig vara framgångsrika strävanden men de krävde ytterligare förfining. Färgfilmen skapades i ett tidigare skede genom handfärgning av enskilda rutor men detta var ytterst tidskrävande och tekniska hjälpmedel dök snart upp. Ljudinspelningen låg i början inte på en sådan nivå att inspelning och synkronisering med bilden skulle varit möjlig. I stället ackompanjerades filmerna av piano eller orkester fysiskt i salen. Talet i filmen illustrerades med textskyltar mellan bilderna. Man lyckades emellertid under åren i många avseenden med ljudexperimenten och det var Warner Bros som tog steget ut och presenterade två fulla ljudfilmer åren 1926-27, varav den mer kända var Jazzsångaren.

Uppkomsten av ljudfilmen togs dock emot med skepsis av filmmakarna och skådespelarna. Man var van att jobba på ett särskilt vis och många skådespelare klarade inte av övergången. Detta fenomen kom att upprepas åtskilliga gånger med filmens övergångar från olika format och tekniker. Filmen uppnår framåt 1940-talet en standard i ljud- och bildväg som långt liknar dagens filmer. Men under 40-talet dyker ett annat problem upp: televisionen. Folket i det efterkrigstida USA konsumerar och i var och vartannat hem står snart en tv-apparat, en maskin som till en början ses som komplement till filmen, men under ett par år tar upp en stor del av filmens plats. Detta får filmbranschen att ta till de mest besynnerliga knep för att locka publiken tillbaka in i salongerna.

En del av dessa knep har blivit bestående, t.ex. vidbildsformaten, medan andra såsom luktfilmen försvunnit. De kulturella skillnaderna i filmskapandet runt om i världen börjar bli synliga och det uppstår ytterligare definitioner av europeisk, amerikansk och övrig film. Amerikanerna gör den kommersiellt gångbara filmen, européerna gör konstfilm, Sovjet gör propaganda och Asien har nyligen vaknat upp. De är de stora filmstudiorna som bemästrar all produktion. Den tunga tekniken och inspelningsstudiorna gör att den enskilda filmvisionären inte har en chans att få sin film gjord. Men under 1950- och 60-talet sköljer en ny våg in över filmindustrin.

I Frankrike under 1950-talet startar en grupp filmskribenter upp en ny filmstil som kommit att kallas den Nya Vågen. Dessa personer, varav man ofta nämner Truffaut och Godard, strävar efter en nyare film, en film som inte begränsas av stora studior eller förbjudna teman. Under åren 1958-66 skapar de filmer, som bryter mot de standarder som invants under filmens utveckling. De använde sig av lätta kameror, speciellt utvecklade för dokumentärfilmer, för sina inspelningar. Man använde sig av naturligt ljud och ljus och spelade vanligtvis in i utomhusmiljöer istället för studior. Berättarmässigt bryter filmerna mot klipp-, dramaturgi- och skådespeleriregler. Dessa filmexperiment sker vid tiden inte endast i Frankrike utan även runt om i världen.

Den nya stilen ger genklang inom industrin och filmindustrin ställs åter inför en omvälvande förändring. Filmstudiorna i Hollywood fungerade sedan slutet av 1910-talet som en fullständig länk. Samma bolag som skapade filmen ägde, förutom filmskaparna och skådespelarna, också distributionsrättigheterna och rätt långt också biograferna, som filmen senare visades i. Detta förbjöds senare och det klassiska studiosystemet började smulas sönder. Den amerikanska filmen Easy Rider från 1969 brukar generellt kallas den sista spiken i kistan för studiornas produktionssätt. Easy Rider bröt tematiskt från traditionell amerikansk produktion och satte en grundsten för en ny generation amerikanska filmmakare. Den nya amerikanska filmen med en allt växande tittarskara rörde på sig.