Bildberättandet

 Handling, klädseln, miljön, rekvisitan, tidpunkten?

I fiktiva spelfilmer, där varje liten detaljär planerad utnyttjar man friskt schabloner. Filmmakarna vet att en ärrig, orakad och smutsig man automatiskt stämplas som skum och du ser aldrig en fet, ful och gammal kvinna spela Julia (i Shakespeares Romeo och Julia) - om det inte är fråga om en parodi. I dokumentärfilmer och tv-reportage är det också viktigt att filmaren är medveten om de vanligaste schablonerna eller klichéerna, eftersom en människas utseende kan påverka tittaren.

Det är viktigt att man analyserar den person som man intervjuar. En stel och tråkig tjänsteman, som pratar med monoton röst, kan få tittaren att somna, medan ett ansikte som är personligt och uttrycksfullt ibland kan berätta mer än de ord som sägs. Som filmare måste man också respektera personen som intervjuas och undvika extrema närbilder som tar fram födelsemärket eller finnen på näsan. De flesta människor vill se bra ut på bild och det är också dokumentärfilmarens plikt att respektera detta.

Handling

Man kan naturligtvis säga med ord att en människa t.ex är en noggrann och skicklig hantverkare, men vill man göra bra tv eller film så skall man försöka berätta samma sak med bilder i stället. "Show don´t tell!", lyder regeln. "Berätta inte, utan visa, alltså!". Genom att visa hur någon utför något eller hur någon förhåller sig till något, får tittaren själv dra sina egna slutsatser om just den männsikans yrkesskicklighet eller personlighet. Den fiktiva filmen bygger nästan helt uteslutande på handling och också enkla dokumentärfilmer kan vinna mycket på att utnyttja någon handling i t.ex intervjusituationen.
 
De flesta personer blir naturligare framför kameran om man intervjuar dem i någon situation som de känner sig trygga i. Det kan handla om att intervjua dem när de utför sitt arbete eller sin vardagssyssla. Man skall inte heller vara rädd för att "regissera" i ett helt vanligt reportage. Man kan lungt ingripa i verkligheten, utan att den blir osann. En film är ju ändå alltid en konstruerad situation.

Klädseln

Det är ofta som man kan bilda sig en första uppfattning om en människa bara genom att studera hans eller hennes klädsel. Är kläderna skrynkliga, trasiga eller nya och dyra? Följer de något speciellt mode eller stil? Tanten från Brunnsparken, politikern, artisten, den ryska turisten - alla har de sina uniformer. De som sysslar med spelfilm lägger alltid ner mycket tid och arbete på klädseln. Inte ett enda plagg är valt utan ingående analys av rollen.

I historiska filmer är det fråga om dräkthistoria. I dokumentärer och reportage kan man utnyttja klädseln då man gör personporträtt eller intervjuer. Om man t.ex skall intervjua en sjuksköterska eller en officer, så bör man alltid fundera på vad som är bättre för berättelsen. Skall personen bära sin yrkesuniform eller inte? Det är också viktigt att ta reda på att personen faktiskt har sin dräkt på sig vid intervjutillfället. I bland kan dokumentärfilmaren bli nog så besviken, när officeren kommer helt civilt klädd till intervjun.

Omgivningen

är alltid intressant för tittaren. Den ger en möjlighet att orientera sig: Här är vi. Det är alltid viktigt med etableringsbilder, det vill säga etablerande helbilder som visar mycket av omgivningen. En tittare som inte vet var han/hon befinner sig blir lätt frustrerad och då går lätt annan information i bilden förlorad. Miljön är dessutom, precis som klädseln, ett effektivt sätt att fördjupa sig i en människas personlighet.
 
Hur har han eller hon inrett sitt hem eller sitt arbetsrum?
Hur ser gården ut?
 
Då man gör reportage skall man alltid analysera inspelningsplatsen. Är det bäst att göra intervjun ute eller inne? Hemma eller på jobbet? Vilken plats är bäst med tanke på det jag vill berätta? Om man blandar många olika miljöer, finns det en risk för att tittaren inte hinner följa med i hoppen mellan platserna. Därför skall man alltid gardera sig genom att ta s.k. transportbilder där objektet flyttar sig ut och in, från en miljö till en annan. De här bilderna blir ofta värdefulla i klippet.

Rekvisitan

Det är inte bara spelfilmen som använder rekvisita. Dokumentärer har också användning av prylar och saker som kan placera filmen i en viss tid eller berätta något om personerna som medverkar. Forskare viftar med pappr och böcker, samhällsplanerare med kartor, barn med leksaker. Man skall alltid fundera på om det finns någon konkret sak som man kan använda sig av för att aktivera den som man skall intervjua.

Då blir slutresultatet ofta mer levande. Desutom skall man titta noga på intervjupersonens egna saker. Om politikern i grå kostym, råkar ha en ljusröd gris i portföljen, är det definitivt intressant! Var inte heller rädd för att fråga intervjupersonerna om de själva har någon viktig pryl som de tycker att passar i sammanhanget.

Tidpunkten

Om man ska filma i Helsingfors centrum i december så behöver man knappast säga att det är jultider. Det syns nog ändå. Vissa tider på året har så tydliga kännetecken att man berättar mycket bara genom att visa en liten detalj, som en julgran. Vi kan välja mellan fyra årstider, men också mellan morgon, dag, kväll och natt. De flesta bilreklamer spelas in tidigt på morgonen eller på kvällen, då den låga solen glänser som vackrast i lackeringen.
 
Filmfotograferna älskar, av estetiska skäl, den "blå timmen" d.vs. skymmningen. Skall man göra ett reportage om risken för att bli våldtagen i det nattliga Helsingfors, skall man inte bara filma på dagen. Det är lika bakvänt som att spela in ett reportage om en lekpark mitt i natten. Välj alltså tidpunkten och fundera på ljussättningen. Att filma mitt på dagen i ett dunkelt sken kan ge känslan av att det redan är kväll eller natt.